nya tag
Det var så skönt att bara få spy ut allt som bubblade innom mig igår...
Jag menade inte att klaga, jag sökte ingen sympati, men jag fick en fin empati
och det känns fint... Tack!
Idag ska jag plocka upp det som jag kom till insikt om igår och samla det bland
dom övriga puzzelbitarna som sakta men säkert bygger upp det liv som jag vill
ha, bitar som känns rätt och bra för mig.
Man lär sig alltid saker i tunga stunder och det är viktigt att ta vara på dom för då
går det lättare att hantera nästa situation som uppstår.
Jag växer, jag blir stark och ingen kan ta det ifrån mig...
Ha en fin helg alla fina, det ska jag ha :)
Det är så här det känns...
Just idag är det inte någon bra dag...
Det kände jag redan i morse innan jag öppnade ögonen att det här vill inte jag vakna till.
Jag känner mig inlåst i min egen kropp och mitt medvetande är vaket och jag brinner av en iver att
göra en massa saker, fixa och dona. Göra dom där vardagliga sakerna men ingentig fungerar.
Min kropp känns så tung och trött.
Det känns som att jag är 100 år och jag blir så ledsen för jag blir trött på att det ska vara så här.
Jag är trött på att inte veta vad det är jag ska vakna till när jag går och lägger mig på kvällen, jag vet inte
om jag kommer att orka kliva upp men jag vet att jag måste och jag vill ju verkligen göra det, men
när jag inte kan bestämma om min kropp ska vara lika vaken som jag, då är det svårt...
Det är svårt för andra att förstå och jag väljer att "isolera" mig från omvärlden, vill inte visa mig, synas,
jag svarar inte i telefonen för det känns som skit alltihop!
"Folk" börjar undra om jag är sur...
Det gör att jag känner mig så ensam och jag blir ledsen, jag mår sämre och jag vet att jag inte kan förändra
det här själv... Jag kan bara vänta.
Det kommer ju att bli bra en dag, det vet jag och det är det som får mig att "orka att inte orka".
Men jag försöker, jag tänker att hur det än är så måste jag vara en bra mamma i allt det här.
Jag vill vara en bra mamma! Och det är jag, på mitt sätt.
Mina barn vet om hela situationen och jag skulle så gärna vilja ge dom det bästa jag kan för att
visa min uppskattning över deras förståelse. För dom förstår... Dom vet.
Sen måste jag själv förstå att jag måste strunta i om mina grannar eller andra som passerar min gård
tycker att jag borde klippa gräset eller räfsa löv. -Jag kan inte göra det!!!
Det gör mig frustrerad, men jag måste strunta i det.
Tyck och tänk vad fan ni vill!
Jag blir så bitter, för det här är inte jag.
jag gnäller inte, jag vill bara skrika ut min jävla frustration för jag känner att jag är på väg att
explodera som en stor.. Ja något stort ialla fall.
Dr House är trevlig jämnfört med vad jag är just nu..
Jag är en ensam mamma med en massa saker som jag vet att jag måste göra, men jag orkar inte.
Jag kan inte bara... Inte en dag som den här.
Sova kan jag, och jag sover.
När jag inte sover så tänker jag. Ibland funderar jag alldelens för mycket, men jag kan inte slå av
hjärnan och det önskar jag att jag kunde.
Jävla skit!!!
Envisa trötthet...
Jag är galet trött, det går inte att beskriva i ord och det är såååå frustrerande för det finns massor av saker som jag skulle vilja pyssla på med, men det finns ingen ork.
Det har varit underbart härligt väder idag och Lova hade ridning kl 11, perfekt! Det var ju toppen att solen sken så det skulle bli kul att få vara ute ett tag och göra något. Men när hon hade ridit runt ett par varv och vi föräldrar får ju leda hästen så var jag nästan död... Då var det en halvtimme kver att gå runt runt i ridhagen och mina krafter var redan slut.
Mitt tålamod rök, min syn på mig själv som mamma sjönk i botten och jag blev så bitter över att jag inte hade ork att med GLÄDJE kunna göra det här tillsammans med Lova.
Det kanske låter "löjligt", men det var fruktansvärt och hela livet kändes orättvist och bitterheten växte och tröttheten sög all resterande energi ur mig...
Just nu är det jävligt tungt, jobbigt och bittert.
Skulle någon säga till mig: Ryck upp dig! , så skulle jag förmodligen svara med en smäll om jag ens hade orkat lyfta armen.
Om jag mot förmodan hade kunnat göra något åt det här så hade jag gjort det.
Jag har inte valt att sitta i den här situationen, jag är glad att det ändå inte är värre och jag vet att tids nog går det över.
Jag tycker inte synd om mig själv, men jag tycker synd om mina barn som har en mamma som är totalt orkeslös och det går inte att förklara så att dom förstår.
Jag förstår det knappt själv, jag går bara runt här och lider i min envisa trötthet som håller mig i ett järngrepp.
Inget blir gjort, skolan ligger efter men det är sånt jag vet att jag kan jobba ikapp.
Men min tid med mina barn den får jag inte tillbaka.
Så om jag inte svarar i telefonen eller så... Det finns en anledning.
En anledning som jag har blivit "utvald" att bära och jag är så in i helvetes förbannad på det!!!
Mitt minne är ju inte heller det bästa, jag upptäckte i Torsdags att det var 2 veckor sedan jag hade stroken, jag trodde att det var en...
Jag gnäller, jag vet. Men just nu måste jag bara få göra det. För just nu är det precis så här det är.
Efter vi kommit hem från ridningen var jag så trött så jag trodde inte att jag skulle kunna hålla mig vaken, jag hade ett surt humör och min älskade mamma röck in och kom och hämtade Lova.
Hon ska få följa med på älgjakt i morgon så hon blev helt överlycklig! Vad hade jag gjort utam mamma?...
Själv la jag mig på sängen, stirrade i taket och ville bara försvinna.
Uselt, trist och jag har inte ork att ta hand om mina barn
Mikaela är ju så stor så hon är ju bara "glad" över att inte ha mig hängandes över henne, men nog finns samvetet pickandes när det gäller henne också.
Nu ska jag inte gnälla mer, nu ska jag gå och sova och önska att när jag vaknar i morgon så kommer det att kännas lite bättre.. Jag tänker tjura mig igenom det här och när jag blir irriterad så kommer det att höras. Ha lite överseende kära vänner, det går över... ;)
Det var allt för i kväll, surt sa räven!
<3
hängigt...
Det är en lite sämre dag i dag rent känslomässigt.
Man kan säga att jag känner mig vissen.
Det räcker så, det går över...
Insikt...
Då måste allt som varit släppas, det spelar ingen roll hur mycket jag sitter och funderar över det som har varit, varför och alla dessa "tänk om"... Det går inte att tänka eller älta något ogjort.
Det blev som det blev, gjort är gjort, då får man försöka plocka upp det som man står kvar med och göra det bästa man kan av det.
Iband ställs man inför val och beslut i livet som inte alls är enkla att ta, hur ska man veta att det blir rätt?
Tänk om... Tänk om jag gör så och borde ha gjort si.
Många gånger när man ställs inför ett sånt val är det mycket lättare att ta fast vid det som är problem eller som känns jobbigt än att se hur det skulle kunna gå att göra för att det skulle bli bättre.
Man kanske inte alls behöver ta ett beslut eller välja, man kanske bara behöver tänka om lite och hålla fast vid det som känns bra.
Kan tänka mig att en del undrar vad i hela friden jag yrar om, men jag vet och just nu är det det som är det viktiga. Jag vet vad som är viktigt för mig och hur jag vill ha det.
Jag har lärt mig att det är lätt att dra förhastade slutsatser för att det är lättare att kasta skit på andra än att uppriktigt se sina egna fel och brister. Jag gjorde ett fel som jag trodde var rätt.
Jag trodde att det var rätt av den anledningen att jag ville inte se att en stor del av det som var problemet faktiskt berodde på mig. Jag skämdes så oerhört och jag önskar innerligt att jag var klokare än så just då.
Jag lärde mig något av det och nu vet jag nästa gång kan man fundera en extra gång och framför allt se vad man kan ändra hos sig själv. Tyvärr kostade den här läxan en del, men med klokheten som kom till mig så ska jag göra mitt bästa i fortsättningen.
Sen om andra tycker att jag gör rätt eller fel, det skiter jag i. Det är jag som ska leva mitt liv och jag vill välja så långt det går att göra det på ett sätt som får mig att må bra och som gör mig lycklig.
Nu när jag vet vad det är så kommer jag även att kunna ge tillbaka de känslorna till dom som finns runt mig.
Om Jag är glad mår mina barn bra osv...
Det här får mig att tänka på en läxa vi hade att läsa en bok av Kaj Pollak och i den stod det bla "allt som sker det sker för att jag ska lära mig något av det"
Det är bara tråkigt att det ibland ska behöva uppstå tråkigheter för att man ska lära sig att bli en bättre människa.
Det viktiga är att man lärde sig och kanske gör bättre en annan gång.
Om jag minns det här och tänker på det så kan det bara bli bättre.
Var rädd om er <3
Stark!!
Jag är otroligt rörd och glad över att ha fått så många fina hälsningar och varm omtanke av många.
Tacksam över all hjälp jag har fått med allt mellan himmel och jord.
Tacksam över att allt gick så bra som det gjorde, jag har inte fått några skador och jag kommer att bli helt återställd.
Jag har fått insikt i saker jag aldrig har tänkt på, tyvärr är det en del som har gjort ont att upptäcka.
Men det är livets gång, vi lär oss alltid något nytt, det gäller bara att ta tillvara på lärdommen och göra något av den.
Jag önskar att jag kunde backa tiden till tisdag morgon när allt var så bra och det enda som fanns var glädje och en ljus syn på framtiden. Nu måste jag ta upp det som är här och nu och göra det bästa av det.
Men med den lärdom jag har tagit till mig under de här dagarna så tror jag nog att solen skiner snart igen.
Tack alla ni berörda som har funnits där och som finns där. <3
Jag glömmer aldrig...
När allt blir fel...
Jag fick motivation att skriva igen...
Det var evigheter sen jag skrev något. Precis som det har varit mellan dom sista gångerna...
Och jag har gått igenom så mycket och befunnit mig i en omskakande process som jag har klivit ur som en helt ny människa med en liten annan livssyn än den jag hade tidigare...
Livssyn...
Liv, min vän, min gamla arbetskamrat skrev en rad i en konversation vi hade på facebook om bloggande att hon saknade min blogg...
Och det fastnade på något varmt sätt i hjärtat och jag blev glad och samtidigt ivrig att fortsätta skriva på samma sätt som förr. :) Tack vare en liten rad på facebook av en person som jag har
trivts att vara/jobba med
och fortfarande tycker om väldigt mycket även
om vi inte träffats eller har setts på år och dar!
Så det här vill jag tillägna Liv Ranweg, en otroligt fin, varm och helt underbar person
och jag är tacksam att jag en gång fick lära känna dig och
ta del av dina kloka, ärliga värderingar.
Jag önskar bara att det var under andra omständigheter som vi träffades ;)
<3
Jag tog mig friheten att sno en bild på fackbook... :)
Jag erkänner.
Jag kan berätta om ett minne jag har av Liv :) Det finns många, men jag tycker mest om det här.
En kväll när vi jobbade tillsammans så var hon på ett uruselt humör. Då menar jag inte att hon bara var irriterad,
det liksom blixtrade om henne...
Hur som helst. Vi skulle laga middag och till middagen skulle det vara skalad potatis om jag minns rätt. Det var i alla fall en potatisskalare inblandad i historen så vi säger att det var potatis som skull skalas :)
Den här potatisskalaren var inte världens bästa och den i kombination med en väldigt irriterad Liv var inte den bästa och det
insåg jag ganska snabbt...
Hon stod där vid diskbänken med potatisskalaren i handen och spottade och fräste som en påkörd katt om hur värdelös den var och hur skit allt var med det ena och det andra.
Jesus, hjälp mig tänkte jag och sa
: -Men jag kan ju skala så slipper du störa dig på det i alla fall! Inga problem! herr gud...
Jag tog över och hon ställer sig och lutar sig mot bänken på sidan om mig men fortsätter ösa ur sig sina irritations/aggretionskänslor trots att hon har blivit befriad från denna "ohyggliga" arbetsuppgift. Hon till och med sa att hon hade kunnat slå någon på käften!
Det var verkligen inte läge att försöka skoja till det, eller en försöka lätta upp stämningen för hon hade förmodligen tagit det fel och så hade man fått sig en känga. Precis så arg var hon.
Mitt i en mening stannar hon upp och säger helt plötsligt och med en förvånad röst:
-Alltså... Jag är gravid.
Hennes ansiktsuttryck ändrades från grov ilska till förvåning och sedan kom det där underbara leendet.
Liv...
Hormonstinn och full av känslor som bara bubblade i henne :)
trots hennes irritation så glittrade hennes ögon på det där sättet som det bara kan göra i en gravid kvinnas ögon.
Nu kunde jag skoja, nu kunde vi släppa ilskan och jag vågade till och med reta henne lite utan att få mig en känga :)
Det här är ett minne jag kommer att bära med mig resten av livet. Det händer att jag tänker på det ibland och varje gång så får det mig att le :)
En liten medicin för själen. Tack Liv för detta ögonblick!
Annars så mår jag ganska bra nu. Visst pendlar det och jag har mina dagar då jag inte vill svara i telefonen osv,men det är ganska sällan :)
Jag hoppas nu att jag fortsätta skriva som jag gjorde förr... Det är ganska skönt att ha den här stunden för sig själv.
Om man får vara ifred... ;)
Jag måste bara ställa mig in lite hos
min dotter Mikaela som är otroligt duktig
på att göra snygga headers (eller vad det nu heter)
så att jag kan göra om bloggen så som jag vill
att den ska se ut :)
Jag har varma tankar till alla mina vänner, extra mycket till vissa,
mindre till en del,
men ni finns även om vi inte hörs :)
På återseende snart hoppas jag!
KRAM
Mikaela...
Ömma känslor...
I bland känner man när allt bara når ett stopp.
Så skönt det hade varit att få kura ihop sig till en boll och blunda
så där hårt så det flimmrar i ögonen.
Om jag blundar riktigt hårt, om jag önskar allt jag kan,
då kanske det försvinner....
Och när det sen är borta, då är jag stolt att jag bar det hela vägen
utan att fly....
Vad säger man??
Jag lämnade barnen på skolan i sista minuten, jag for och solade och sen kom en tjej som skulle tatuera sig.
Inga konstigheter, allt flöt, tills det knackade på dörren...
Som sagt, där sitter jag i godan ro och tattuerar en tjej och surrar på med henne och hennes kompis som var med som sällskap och plötsligt knackar det hårt och bestämt på dörren.
Jag reste mig upp, med gummihandskarna kvar på händerna och gick och öppnade.
Där stod två karlar, klädd i vanliga kläder, men dom såg skumma och misstänksamma ut.
-Ja? sa jag och tänkte snabbt att nu är det nån delgvningsman eller nå, fan vad pinsamt när jag har folk hemma.
Men det var värre än så.
-Vi är från polisen! sa den ena samtidigt som han plockade fram sin polislegitimation.
Ungefär så kännde jag mig och jag kan tänka mig att jag såg ut något liknande...
Polisen?? Hos mig? Varför då?
I samma veva kom en tredje persom fram från garaget. Jag tittade frågande på henne när hon kom fram till oss, hon var också klädd i vanliga kläder och han med polisbrickan sa att hon också var polis.
-Ja vi har omringat huset! säger han bestämt sen.
Va?? Mitt hus?? Jag tänker samtidigt att herre gud vilken tur att mina föräldrar inte var på besök. Men i köket satt ju mina gäster och jag stod där på bron, klädd i gummihandskar och fattade ingenting.
Han med polisbrickan sa att dom sökte efter en person, vi kallar personen xxx här, för jag vill inte hänga ut någon. Men jag har aldrig hört talas om xxx och undrade om dom verkligen var på rätt plats.
Samtidigt kom det fram ytterligare tre civilklädda poliser som hade befunnit sig på baksidan av mitt hus.
Men jösses, händer det här på riktigt frågar jag den polis som hade visat sin bricka först för mig.
Då plockar dom fram sina brickor en efter en och, ja, det hände verkligen.
-Vi har fått information om att xxx ska befinna sig här och att det är 10-12 personer skrivna på den här addressen så vi tänkte först att det skulle vara ett hyreshus, sa en av dom.
Det var shock nummer två. Mitt hus??
Dom frågade en massa konstiga frågor om vilka som bodde här, vilka som brukade vara här osv. Dom undrade om det var ok att dom gick in och kikade lite, vilket var helt ok för mig eftersom jag inte hade några konstigheter för mig. Dom kollade leg på mig och sen på mina besökare, kollade runt i mitt hus, i garderober och överallt för att försäkra sig om att xxx inte låg gömd någonstans.
När dom var klar med sitt försvann dom lika obemärkt som dom hade dykt upp och jag undrade lite var dom hade parkerat eftersom jag inte såg till någon bil. Och vad i allsinvärld skulle mina grannar tro??
Kvar stod jag med en massa frågor och en stark obehagskänsla över vad det var som hände egentligen.
Och vem fan är xxx???
Och vem är alla dessa människor som dom sa var skrivna på min address, i MITT hus???
Jag gick in och gjorde klar tattueringen och var tacksam över att mina barn var i skolan så dom inte hade blivit skrämda eller nå.
Mina gäster tog det oväntade besöket bra och sen skrattade vi åt saken.
Men att det skulle vara 10-12 personer skrivna på i mitt hus? Jag ringde skatteverket för att kolla upp det och det stämde inte alls. Det personer som skulle vara skrivna hos mig var det och ingen annan. Tack och lov!!
Ungarna kom hem, jag röjde undan och dagen flöt på som den brukar. Men jag var helt slut av händelsen och somnade redan klockan sju brevid Lova och har sovit som en liten gris hela natten.
Idag är det Torsdag, jag ska plocka och dona, åka till tippen som jag brukar göra påTorsdagar och hoppas på att inget oväntat inträffar idag. Det räcker med det som hände igår.
Hoppas ni andra får en fin dag utan oväntade obehagliga besök. :)
Tjingling!!
Lingonris och björnfrossa.
Kan man börja så?
Det var längesen jag skrev än en gång och jag blev påmind av min svärmor idag att jag att jag inte skriver mer så det är väl dags. :)
Först vill jag tacka min otroligt duktiga dotter Mikaela som har haft tålamodet att ändra om och "pynta" min blogg. Det är väl inte själva arbetet hon har gjort som har varit tålamodskrävande, utan det är mitt eviga ändrande som hon har lyssnat till och sedan gjort.
Tack älskade finaste du <3 <3 <3
För nån dag sen så tillbringade jag dagen i skogen med min kära mor och våra hundar för att plocka lingon. Underbart ljuvligt, men jag är ju som sagt var LIVRÄDD för björnar... Och just i denna norbottniska urskog som vi befann oss i, långt borta i ingenstans har det setts 4 olika björnar i sommar.... Jag var skitskraj kan jag lova.
Sen sa min mamma: -Jag lägger bilnyckeln på höger framdäck så vet du var den är i fall det skulle hända nå.
Hända nå??? Vad menade hon? Att det fanns risk för att bli uppäten och att jag skulle veta var nyckeln var så jag skulle kunna ta mig därifrån?? Jag frågade aldrig, det räckte att veta var den var och jag nickade fram ett litet ok till svar..
Björnar skräms ju bort av ljud och närmar sig inte mäniskor så gärna, det vet jag ju. Som tur var hade vi hundarna med oss så då kunde jag ropa högt med jämna mellanrum: FRAAAAANSOOOOON!!!! Bara för att hålla koll på han låtsades jag lite obemärkt, men sanningen var ju den att det var för att hålla alla björnar på ett bekvämt avstånd. Det fanns ju inga andra läten, det kändes som att jag befann mig miltals från närmaste bebyggelse. Så jag varvade med att ropa Fransson och Tina för att vara på den säkra sidan. :)
Då kom jag plötsligt på något...
Rovfåglar.
En rovfågel skulle ju hur lätt som helst kunna komma dykandes och plocka med vår lilla ullsud. Nu hade jag inte bara skogen att hålla koll på, jag var tvungen att spana in trädtopparna också för att se att det inte satt någon Kugnsörn eller Uv i någon gren.
Efter en stund hade jag fått i hop några bär i hinken då jag tyckte att jag hörde någon vissla en bit bort. Jag blev helt stel och ställde mig spikrakt upp och lyssnade ordentligt. Det är nämligen så för er som inte vet, att BJÖRNAR BRUKAR VISSLA!!!
Jag sa till mamma: Hörde du det där? Och det gjorde hon.
Nu stod vi där en bit ifrån varandra, med nyckeln på höger framdäck, och lyssnade.
Så kom ljudet igen, och det var ingen björn. Det var ett gäng änder som skulle landa på sjön som var en bit längre fram. Tack och lov! Jag ropade än en gång lite kaxigare den här gången på hunden och han kom skuttandes över kvistar och stenar.
Ps: Efter en stund hörde jag ett annat välbekant ljud en bit längre bort, mämligen glassbilen... Så vi var inte helt ute i vildmarken trots allt!! ;)
När man sitter där i skogen och går runt så blir det ju att man funderar en hel del på allt och ingenting. En sak som väckte en tanke hos mig när vi såg en bil tillhörande Thailändare som befann sig någonstans längre in i skogarna än vad vi var, det var tanken på dessa älgtorn som står placerade lite här och var på de mest konstiga ställen.
Jag undrar vad deras tanke kring det var när dom för första gången stötte på en sådan byggnad, ett torn med en liten sittplats med en utbränd eldstad på marken nedanför.
Jag undrar vad dom har trott om det. Att det kanske var någon form av hednisk offerplats, kanske ett ställe för djup meditation osv. Eller vet dom direkt att: Ja men här sitter en jägare på hösten och väntar på att det ska dyka upp en älg så att dom kan skjuta den!
Jag har svårt att tro att dom har vetat det från början utan det är nog något som dom har fått lära sig. Jag tror ju knappast att det finns älgtorn i Thiland och än mindre älgar!!
Tyvärr så stötte vi aldrig på dom, för hade vi gjort det så hade jag stegat fram och sagt på knaglig norrländs engelska: Hällo, do jo know what a älgtorn is?? Och det var nog tur att vi inte stötte på dom för förmodligen hade jag skrämt livet ur han/hon.
Det var en av tusen takar och funderingar jag bar på under min vistelse i vår svenska härliga vildmark med glassbilens igenkännade trudilutt som bakgrundsmusik.
Och jag fick i hop en hel del lingon och munnen var blå av blåbär som jag satt och åt på plats. Dom smakar så mycket godare att få äta i skogen än ur en kartong från frysdisken på konsum. De ni!! :)
Frid och harmoni för själen.
Puss!!!
På väg...
Jag är på rätt väg...
Vilken vecka
Det händer ibland att man helt oväntat stöter på saker i livet som får en att reagera på ett sätt som kanske inte alla gånger är så lämpligt. Nu så här i efterhand så kan jag kanske tycka att jag överreagerade en aning...
Men just då, just i det ögonblicket så kom reaktionen som en ren reflex och min överlevnadsinstinkt tog över min kropp och kastade upp mina fötter samtidigt som ett dödsskrik skar ut ur strupen. Jag visste inte ens att jag kunde åstadkomma ett sådant läte.
Mitt framför mig närmade sig faran med en hiskerlig fart, eller det var jag som kom emot den utan att vara medveten om att jag var på väg att möta den. Jag upptäckte det inte förrän jag var precis framför och i nästa sekund var jag över den och vetskapen om att den var under mig fick mig att dra upp fötterna allt jag kunde och skrika rätt ut.
Att jag vid det här tillfället körde bil hade ingen betydelse, det går utmärkt att kasta upp båda fötterna ändå.
Nu när jag tänker efter så här i efterhand så är det ju ganska omöjligt att ens komma i kontakt med den när jag satt i bilen!
Min kära vän Elin som åkte med mig och satt på andra sidan reagerade precis likadant: Benlyft och gallskrik.
Känns bra, för då är jag inte ensam med mitt plötsliga beteende.
Vi passerade rätt ovanpå en huggorm...
Om någon undrar så mår både jag och Elin bra efter denna händelse. Vi kommer troligtvis inte att drabbas av några men för livet, vi talar öppet om händelsen och kan på så sätt bearbeta våra känslor.
Ormen? Ja den låg kvar i sin attackpossition och fick vänta på ett annat offer att tömma sitt gift i...
Vi åkte hem.
Oj vad länge sen
Så kan det vara.
Det är maj och en helt fantastisk månad rent vädermässigt. Värmen har varit otrolig och grönskan kom så fort att jag märkte aldrig att snön tinade.
Lova har fått sin första lösa tand, ska börja sexårs, jag fattar inte att ungen redan har fyllt 6 år. För mig är hon fortfarade min lilla flicka som nyss lärde sig att gå och kunde äta själv. Nu skriver hon, räknar och cyklar med vindens fart, kan allt själv och är inte lika beroenade av mamma längre. Det känns i hjärtat när barnen växer upp på ett sätt som jag aldrig trodde att det skulle göra. Men det är ju naturligtvis härligt att se hur en självständig och mycket bestämd liten dam växer upp. :)
Mikaela fyller snart 11, fast nästan vuxen ändå. Det är skönt att hon är hemma igen och att få stå vid hennes sida i allt som sker och jag känner mig hel som mamma igen.
Det är inte lätt att växa upp smärtfritt, jag blir påmind ofta om hur det var, hjärtesorger som föräldrar inte förstod sig på, hitta en identitet, vikten av att ha snygga kläder osv. Plötsligt blir det enkelt att vara vuxen fast man så många gånger har tänkt att det hade varit skönt att vara barn. Jag vill inte byta och jag hoppas att jag kommer att kunna leda henne rätt utan att hindra hon att forma sin egna jag.
Det är inte enkelt att vara mamma alla gånger och jag vet att jag måste släppa mitt "hönsiga" jag.
Jag är fortfarade sjukskriven och det går upp och ner.
Dom dagar det går ner är inte roliga alls, men jag vet ju nu att det kommer att bli bra.
Felet jag gör är att så fort jag har en bra dag blir jag ivrig och vill göra så mycket jag bara kan. Jag planerar in en massa saker och helt plötsligt sitter jag där med en stor klump i bröstet som bara växer och växer. Det slutar med ett bakslag som ger mig ångest för att jag inte orkar och allt blir bara pannkaka.
Då gör det ont.
Dagarna rullar på, jag har fantastiska människor runt mig, riktiga vänner som tar mig som jag är och "står ut med" mina svallande känslor och evinnerliga "gnäll"
Jag behöver inte skämmas om jag inte har ork eller lust, eller om jag är hängig och osocial. Just nu är det en del av mig och jag orkar inte leka glad om jag inte är det. Det kommer också att gå över en vacker dag.
Min familj är fantastisk som fortfarade bor kvar i samma hus som mig.
I morgon är det måndag, ny vecka och nya insikter.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv dom sista månaderna och jag vet att ingen och inget kan någonsin tas för givet.
Jag vet att det aldrig är försent att försöka rätta till sina misstag, allt går inte att förlåta, men jag kan be om en andra chans och efteråt känns det mycket bättre.
Jag har lärt mig att en önskan om att förändra någon annan är slöseri med tid. Jag kan inte tänka att andra ska ändra på sig så att det passar mig, det är bara mina egna värderingar jag kan göra något åt.
Jag har lärt mig att behovet att vara omtyckt av alla aldrig håller i längden. Det är viktigare att jag är rädd om dom som jag tycker om och som är viktiga för mig än att försöka duga till alla.
Jag har lärt mig att man blir inte förälder av att skaffa barn, det krävs mer än så.
Att vara förälder är något man väljer att vara.
Det är mina barns syn på mig som avgör.
Sov gott. <3
