Det är skrämmande hur fort tiden går, jag har inte skrivit på månader!!!
Så kan det vara.

Det är maj och en helt fantastisk månad rent vädermässigt. Värmen har varit otrolig och grönskan kom så fort att jag märkte aldrig att snön tinade.

Lova har fått sin första lösa tand, ska börja sexårs, jag fattar inte att ungen redan har fyllt 6 år. För mig är hon fortfarade min lilla flicka som nyss lärde sig att gå och kunde äta själv. Nu skriver hon, räknar och cyklar med vindens fart, kan allt själv och är inte lika beroenade av mamma längre. Det känns i hjärtat när barnen växer upp på ett sätt som jag aldrig trodde att det skulle göra. Men det är ju naturligtvis härligt att se hur en självständig och mycket bestämd liten dam växer upp. :)

Mikaela fyller snart 11, fast nästan vuxen ändå. Det är skönt att hon är hemma igen och att få stå vid hennes sida i allt som sker och jag känner mig hel som mamma igen.
Det är inte lätt att växa upp smärtfritt, jag blir påmind ofta om hur det var, hjärtesorger som föräldrar inte förstod sig på, hitta en identitet, vikten av att ha snygga kläder osv. Plötsligt blir det enkelt att vara vuxen fast man så många gånger har tänkt att det hade varit skönt att vara barn. Jag vill inte byta och jag hoppas att jag kommer att kunna leda henne rätt utan att hindra hon att forma sin egna jag.

Det är inte enkelt att vara mamma alla gånger och jag vet att jag måste släppa mitt "hönsiga" jag.

Jag är fortfarade sjukskriven och det går upp och ner.
Dom dagar det går ner är inte roliga alls, men jag vet ju nu att det kommer att bli bra.
Felet jag gör är att så fort jag har en bra dag blir jag ivrig och vill göra så mycket jag bara kan. Jag planerar in en massa saker och helt plötsligt sitter jag där med en stor klump i bröstet som bara växer och växer. Det slutar med ett bakslag som ger mig ångest för att jag inte orkar och allt blir bara pannkaka.
Då gör det ont.

Dagarna rullar på, jag har fantastiska människor runt mig, riktiga vänner som tar mig som jag är och "står ut med" mina svallande känslor och evinnerliga "gnäll"
Jag behöver inte skämmas om jag inte har ork eller lust, eller om jag är hängig och osocial. Just nu är det en del av mig och jag orkar inte leka glad om jag inte är det. Det kommer också att gå över en vacker dag.
Min familj är fantastisk som fortfarade bor kvar i samma hus som mig.

I morgon är det måndag, ny vecka och nya insikter.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv dom sista månaderna och jag vet att ingen och inget kan någonsin tas för givet.
Jag vet att det aldrig är försent att försöka rätta till sina misstag, allt går inte att förlåta, men jag kan be om en andra chans och efteråt känns det mycket bättre.
Jag har lärt mig att en önskan om att förändra någon annan är slöseri med tid. Jag kan inte tänka att andra ska ändra på sig så att det passar mig, det är bara mina egna värderingar jag kan göra något åt.
Jag har lärt mig att behovet att vara omtyckt av alla aldrig håller i längden. Det är viktigare att jag är rädd om dom som jag tycker om och som är viktiga för mig än att försöka duga till alla.

Jag har lärt mig att man blir inte förälder av att skaffa barn, det krävs mer än så.
Att vara förälder är något man väljer att vara.
Det är mina barns syn på mig som avgör.


Sov gott. <3