Var på väg till stugan för att fiska och på väg upp får jag ett telefonsamtal från Annlo som säger: Mikaela har cyklat omkull och det är ordentligt... Det hinner svartna framför ögonen och det hugger till i hjärtat.
Som mamma tänker jag direkt det värsta och tusen bilder hinner fara förbi på 2 sekunder.
Och min lilla tös är 100 mil bort.
 Tårarna bränner bakom ögonen men jag sansar mig och håller lugnet.
Hur allvarligt? Skrapsår, svullnader i ansiktet, handen, sjukhuset hör jag hon säga.  Mitt barn!!!
Jag måste få prata med henne och höra att det är ok...
Ringer hennes pappa och dom är på väg till sjukhuset och han ger henne telefonen.
Jag hör hennes röst och det brister, tårarna rinner och jag försöker verkligen dölja det för henne.
Hon har ont, men hon är tapper. Och hon hör att jag är känslosam.
Då säger hon med ett lätt litet skratt.:Men mamma, det är okej!
Min lilla gumma, det går inte med ord att beskriva dom känslorna som river igenom mig i det ögonblicket.
Och det är nog ganska ok med henne trots allt. Hom berättar att hon har cycklat i en nerförsbacke där det var stenar och sen var det som att hon drömde att hon cyklade på en sten och flög över cykeln. Det hade ju hänt, men det var overkligt berättar hon.
Hon får komma till sjukhuset och bli undersökt, tvättad och omplåstrad.
När jag pratar med henne senare är hon glad och berättar att hon tidigare har vunnit en fisketävling i skolan.
Jag ser henne framför mig med en svullen läpp men ändå ett leende och det gör ont i mammahjärtat att jag inte är där.
Men jag vet ändå att hon har det bra och det är huvudsaken...

Senare får jag en bild på min modiga lilla tjej, nerbäddad i sängen och med ett litet leende på läpparna...

Vad gör man??
När allt känns pisstråkigt och typ hela världen kan dra till valfritt ställe.
Ja vad fan gör man då?

När det känns riktigt eländigt är det skönt att veta att det finns alltid något som hade kunnat vara värre.
För det gör det.
Eländigt är kanske fel ordval...
Irriterande är nog mer sant.
Och om jag ska vara ärlig så är det väl ett tvättäkta sur jävla menshelvetes humör!!
Men har jag bett om det själv kanske?? Näää!!!
Inte nog med att man "välsignad" (jag vill nog kalla det förbannad i nuläget) med gåvan att kunna bli gravid, man ska bli påmind om det varenda månad också. Tack tack så HEMSKT mycket!!! Mycket praktiskt!!
Varför kunde jag inte födas till man?!!?

Jag har insett att det är bra mycket lättare att leva ett liv som man. Blir du pissnödig, ja då vänder du bara ryggen till, halar ut den och så var det klart! Inte ens en bit toapapper verkar man behöva, man skakar bara lite på den har jag sett.
Men vi av det förbannade könet, vi måste springa länet runt för att hitta en buske som är stor nog att slå ner röven bakom. I mitt fall som då har TUREN på min sida att bära en röv av storlek enorm måste hitta en bred och tätväxande sådan. Sen sitter man där och ber till gudarna att man sa bära på sig en servett, papper eller vad fan som helst att torka sig med. Med andra ord, jag vill inte bli kissnödig ute.
Jag fantiserar i ilska om att nästa gång jag blir nödig ute ska jag bara dra ner brallorna där jag står och pissa rätt ner. Gärna rapa högt samtidigt och klia mig i röven. Sen drar jag en snabb höftrörelse i cirklar för att skvätta ur mig dom sista dropparna.
Ni kan vara lugn, det är bara en ilsken fantasi, inget jag kommer att göra... kanske. Hehe

Jag hade nog trivts bra som karl.
Ialla fall i dag och resten av veckan.


Bara lite arga hormonstinna funderingar.

Puss!!