Just idag är det inte någon bra dag...
Det kände jag redan i morse innan jag öppnade ögonen att det här vill inte jag vakna till.
Jag känner mig inlåst i min egen kropp och mitt medvetande är vaket och jag brinner av en iver att
göra en massa saker, fixa och dona. Göra dom där vardagliga sakerna men ingentig fungerar.

Min kropp känns så tung och trött.
Det känns som att jag är 100 år och jag blir så ledsen för jag blir trött på att det ska vara så här.
Jag är trött på att inte veta vad det är jag ska vakna till när jag går och lägger mig på kvällen, jag vet inte
om jag kommer att orka kliva upp men jag vet att jag måste och jag vill ju verkligen göra det, men
när jag inte kan bestämma om min kropp ska vara lika vaken som jag, då är det svårt...

Det är svårt för andra att förstå och jag väljer att "isolera" mig från omvärlden, vill inte visa mig, synas,
jag svarar inte i telefonen för det känns som skit alltihop!
"Folk" börjar undra om jag är sur...
Det gör att jag känner mig så ensam och jag blir ledsen, jag mår sämre och jag vet att jag inte kan förändra
det här själv... Jag kan bara vänta.
Det kommer ju att bli bra en dag, det vet jag och det är det som får mig att "orka att inte orka".

Men jag försöker, jag tänker att hur det än är så måste jag vara en bra mamma i allt det här.
Jag vill vara en bra mamma! Och det är jag, på mitt sätt.
Mina barn vet om hela situationen och jag skulle så gärna vilja ge dom det bästa jag kan för att
visa min uppskattning över deras förståelse. För dom förstår... Dom vet.

Sen måste jag själv förstå att jag måste strunta i om mina grannar eller andra som passerar min gård
tycker att jag borde klippa gräset eller räfsa löv. -Jag kan inte göra det!!!
Det gör mig frustrerad, men jag måste strunta i det.

Tyck och tänk vad fan ni vill!

Jag blir så bitter, för det här är inte jag.
jag gnäller inte, jag vill bara skrika ut min jävla frustration för jag känner att jag är på väg att
explodera som en stor.. Ja något stort ialla fall.

Dr House är trevlig jämnfört med vad jag är just nu..

Jag är en ensam mamma med en massa saker som jag vet att jag måste göra, men jag orkar inte.
Jag kan inte bara... Inte en dag som den här.
Sova kan jag, och jag sover.
När jag inte sover så tänker jag. Ibland funderar jag alldelens för mycket, men jag kan inte slå av
hjärnan och det önskar jag att jag kunde.


Jävla skit!!!

Jag är galet trött, det går inte att beskriva i ord och det är såååå frustrerande för det finns massor av saker som jag skulle vilja pyssla på med, men det finns ingen ork.

Det har varit underbart härligt väder idag och Lova hade ridning kl 11, perfekt! Det var ju toppen att solen sken så det skulle bli kul att få vara ute ett tag och göra något. Men när hon hade ridit runt ett par varv och vi föräldrar får ju leda hästen så var jag nästan död... Då  var det en halvtimme kver att gå runt runt i ridhagen och mina krafter var redan slut.
Mitt tålamod rök, min syn på mig själv som mamma sjönk i botten och jag blev så bitter över att jag inte hade ork att med GLÄDJE kunna göra det här tillsammans med Lova.

Det kanske låter "löjligt", men det var fruktansvärt och hela livet kändes orättvist och bitterheten växte och tröttheten sög all  resterande energi ur mig...

Just nu är det jävligt tungt, jobbigt och bittert.
Skulle någon säga till mig: Ryck upp dig! , så skulle jag förmodligen svara med en smäll om jag ens hade orkat lyfta armen.
Om jag mot förmodan hade kunnat göra något åt det här så hade jag gjort det.
Jag har inte valt att sitta i den här situationen, jag är glad att det ändå inte är värre och jag vet att tids nog går det över.

Jag tycker inte synd om mig själv, men jag tycker synd om mina barn som har en mamma som är totalt orkeslös och det går inte att förklara så att dom förstår.
Jag förstår det knappt själv, jag går bara runt här och lider i min envisa trötthet som håller mig i ett järngrepp.

Inget blir gjort, skolan ligger efter men det är sånt jag vet att jag kan jobba ikapp.
Men min tid med mina barn den får jag inte tillbaka.

Så om jag inte svarar i telefonen eller så... Det finns en anledning.
En anledning som jag har blivit "utvald" att bära och jag är så in i helvetes förbannad på det!!!

Mitt minne är ju inte heller det bästa, jag upptäckte i Torsdags att det var 2 veckor sedan jag hade stroken, jag trodde att det var en...

Jag gnäller, jag vet. Men just nu måste jag bara få göra det. För just nu är det precis så här det är.

Efter vi kommit hem från ridningen var jag så trött så jag trodde inte att jag skulle kunna hålla mig vaken, jag hade ett surt humör och min älskade mamma röck in och kom och hämtade Lova.
Hon ska få följa med på älgjakt i morgon så hon blev helt överlycklig! Vad hade jag gjort utam mamma?...

Själv la jag mig på sängen, stirrade i taket och ville bara försvinna.
Uselt, trist och jag har inte ork att ta hand om mina barn

Mikaela är ju så stor så hon är ju bara "glad" över att inte ha mig hängandes över henne, men nog finns samvetet pickandes när det gäller henne också.

Nu ska jag inte gnälla mer, nu ska jag gå och sova och önska att när jag vaknar i morgon så kommer det att kännas lite bättre.. Jag tänker tjura mig  igenom det här och när jag blir irriterad så kommer det att höras. Ha lite överseende kära vänner, det går över... ;)







Det var allt för i kväll, surt sa räven!

<3