...och veckan är inte slut än, hälften kvar!!

Det händer ibland att man helt oväntat stöter på saker i livet som får en att reagera på ett sätt som kanske inte alla gånger är så lämpligt. Nu så här i efterhand så kan jag kanske tycka att jag överreagerade en aning...
Men just då, just i det ögonblicket så kom reaktionen som en ren reflex och min överlevnadsinstinkt tog över min kropp och kastade upp mina fötter samtidigt som ett dödsskrik skar ut ur strupen. Jag visste inte ens att jag kunde åstadkomma ett sådant läte.
Mitt framför mig närmade sig faran med en hiskerlig fart, eller det var jag som kom emot den utan att vara medveten om att jag var på väg att möta den. Jag upptäckte det inte förrän jag var precis framför och i nästa sekund var jag över den och vetskapen om att den var under mig fick mig att dra upp fötterna allt jag kunde och skrika rätt ut.
Att jag vid det här tillfället körde bil hade ingen betydelse, det går utmärkt att kasta upp båda fötterna ändå.
Nu när jag tänker efter så här i efterhand så är det ju ganska omöjligt att ens komma i kontakt med den när jag satt i bilen!

Min kära vän Elin som åkte med mig och satt på andra sidan reagerade precis likadant: Benlyft och gallskrik.
Känns bra, för då är jag inte ensam med mitt plötsliga beteende.

Vi passerade rätt ovanpå en huggorm...




Om någon undrar så mår både jag och Elin bra efter denna händelse. Vi kommer troligtvis inte att drabbas av några men för livet, vi talar öppet om händelsen och kan på så sätt bearbeta våra känslor.

Ormen? Ja den låg kvar i sin attackpossition och fick vänta på ett annat offer att tömma sitt gift i...

Vi åkte hem.