crevil

Det var evigheter sen jag skrev något. Precis som det har varit mellan dom sista gångerna...
Och jag har gått igenom så mycket och befunnit mig i en omskakande process som jag har klivit ur som en helt ny människa med en liten annan livssyn än den jag hade tidigare...

Livssyn...
Liv, min vän, min gamla arbetskamrat skrev en rad i en konversation vi hade på facebook om bloggande att hon saknade min blogg...
Och det fastnade på något varmt sätt i hjärtat och jag blev glad och samtidigt ivrig att fortsätta skriva på samma sätt som förr. :) Tack vare en liten rad på facebook av en person som jag har
trivts att vara/jobba med
 och fortfarande tycker om väldigt mycket även
om vi inte träffats eller har setts på år och dar!

Så det här vill jag tillägna Liv Ranweg, en otroligt fin, varm och helt underbar person
och jag är tacksam att jag en gång fick lära känna dig och
ta del av dina kloka, ärliga värderingar.
Jag önskar bara att det var under andra omständigheter som vi träffades ;)

<3

Jag tog mig friheten att sno en bild på fackbook... :)
Jag erkänner.



Jag kan berätta om ett minne jag har av Liv :) Det finns många, men jag tycker mest om det här.

En kväll när vi jobbade tillsammans så var hon på ett uruselt humör. Då menar jag inte att hon bara var irriterad, 
det liksom blixtrade om henne...
Hur som helst. Vi skulle laga middag och till middagen skulle det vara skalad potatis om jag minns rätt. Det var i alla fall en potatisskalare inblandad i historen så vi säger att det var potatis som skull skalas :)
Den här potatisskalaren var inte världens bästa och den i kombination med en väldigt irriterad Liv var inte den bästa och det
 insåg jag ganska snabbt...

Hon stod där vid diskbänken med potatisskalaren i handen och spottade och fräste som en påkörd katt om hur värdelös den var och hur skit allt var med det ena och det andra.
 Jesus, hjälp mig tänkte jag och sa
: -Men jag kan ju skala så slipper du störa dig på det i alla fall! Inga problem! herr gud...
Jag tog över och hon ställer sig och lutar sig mot bänken på sidan om mig men fortsätter ösa ur sig sina irritations/aggretionskänslor trots att hon har blivit befriad från denna "ohyggliga" arbetsuppgift. Hon till och med sa att hon hade kunnat slå någon på käften!
Det var verkligen inte läge att försöka skoja till det, eller en försöka lätta upp stämningen för hon hade förmodligen tagit det fel och så hade man fått sig en känga. Precis så arg var hon.
Mitt i en mening stannar hon upp och säger helt plötsligt och med en förvånad röst:
-Alltså... Jag är gravid.
Hennes ansiktsuttryck ändrades från grov ilska till förvåning och sedan kom det där underbara leendet.
Liv...
Hormonstinn och full av känslor som bara bubblade i henne :)
trots hennes irritation så glittrade hennes ögon på det där sättet som det bara kan göra i en gravid kvinnas ögon.
Nu kunde jag skoja, nu kunde vi släppa ilskan och jag vågade till och med reta henne lite utan att få mig en känga :)
Det här är ett minne jag kommer att bära med mig resten av livet. Det händer att jag tänker på det ibland och varje gång så får det mig att le :)
En liten medicin för själen. Tack Liv för detta ögonblick!

Annars så mår jag ganska bra nu. Visst pendlar det och jag har mina dagar då jag inte vill svara i telefonen osv,men det är ganska sällan :)

Jag hoppas nu att jag fortsätta skriva som jag  gjorde förr... Det är ganska skönt att ha den här stunden för sig själv.
 Om man får vara ifred... ;)
Jag måste bara ställa mig in lite hos
min dotter Mikaela som är otroligt duktig
på att göra snygga headers (eller vad det nu heter)
så att jag kan göra om bloggen så som jag vill
att den ska se ut :)

Jag har varma tankar till alla mina vänner, extra mycket till vissa,
mindre till en del,
men ni finns även om vi inte hörs :)



På återseende snart hoppas jag!
KRAM