crevil

Hej bloggen :)

Kan man börja så?
Det var längesen jag skrev än en gång och jag blev påmind av min svärmor idag att jag att jag inte skriver mer så det är väl dags. :)

Först vill jag tacka min otroligt duktiga dotter Mikaela som har haft tålamodet att ändra om och "pynta" min blogg. Det är väl inte själva arbetet hon har gjort som har varit tålamodskrävande, utan det är mitt eviga ändrande som hon har lyssnat till och sedan gjort.
                                    
                                           Tack älskade finaste du <3 <3 <3


För nån dag sen så tillbringade jag dagen i skogen med min kära mor och våra hundar för att plocka lingon. Underbart ljuvligt, men jag är ju som sagt var LIVRÄDD för björnar... Och just i denna norbottniska urskog som vi befann oss i, långt borta i ingenstans har det setts 4 olika björnar i sommar.... Jag var skitskraj kan jag lova.

Sen sa min mamma: -Jag lägger bilnyckeln på höger framdäck så vet du var den är i fall det skulle hända nå.
Hända nå??? Vad menade hon? Att det fanns risk för att bli uppäten och att jag skulle veta var nyckeln var så jag skulle kunna ta mig därifrån?? Jag frågade aldrig, det räckte att veta var den var och jag nickade fram ett litet ok till svar.. 
Björnar skräms ju bort av ljud och närmar sig inte mäniskor så gärna, det vet jag ju. Som tur var hade vi hundarna med oss så då kunde jag ropa högt med jämna mellanrum: FRAAAAANSOOOOON!!!! Bara för att hålla koll på han låtsades jag lite obemärkt, men sanningen var ju den att det var för att hålla alla björnar på ett bekvämt avstånd. Det fanns ju inga andra läten, det kändes som att jag befann mig miltals från närmaste bebyggelse. Så jag varvade med att ropa Fransson och Tina för att vara på den säkra sidan. :) 

Då kom jag plötsligt på något... 
Rovfåglar.
En rovfågel skulle ju hur lätt som helst kunna komma dykandes och plocka med vår lilla ullsud. Nu hade jag inte bara skogen att hålla koll på, jag var tvungen att spana in trädtopparna också för att se att det inte satt någon Kugnsörn eller Uv i någon gren.
Efter en stund hade jag fått i hop några bär i hinken då jag tyckte att jag hörde någon vissla en bit bort. Jag blev helt stel och ställde mig spikrakt upp och lyssnade ordentligt. Det är nämligen så för er som inte vet, att BJÖRNAR BRUKAR VISSLA!!!
Jag sa till mamma: Hörde du det där? Och det gjorde hon.
Nu stod vi där en bit ifrån varandra, med nyckeln på höger framdäck, och lyssnade.
Så kom ljudet igen, och det var ingen björn. Det var ett gäng änder som skulle landa på sjön som var en bit längre fram. Tack och lov! Jag ropade än en gång lite kaxigare den här gången på hunden och han kom skuttandes över kvistar och stenar.



Ps: Efter en stund hörde jag ett annat välbekant ljud en bit längre bort, mämligen glassbilen... Så vi var inte helt ute i vildmarken trots allt!! ;)


När man sitter där i skogen och går runt så blir det ju att man funderar en hel del på allt och ingenting. En sak som väckte en tanke hos mig när vi såg en bil tillhörande Thailändare som befann sig någonstans längre in i skogarna än vad vi var, det var tanken på dessa älgtorn som står placerade lite här och var på de mest konstiga ställen.
Jag undrar vad deras tanke kring det var när dom för första gången stötte på en sådan byggnad, ett torn med en liten sittplats med en utbränd eldstad på marken nedanför.
Jag undrar vad dom har trott om det. Att det kanske var någon form av hednisk offerplats, kanske ett ställe för djup meditation osv. Eller vet dom direkt att: Ja men här sitter en jägare på hösten och väntar på att det ska dyka upp en älg så att dom kan skjuta den!
Jag har svårt att tro att dom har vetat det från början utan det är nog något som dom har fått lära sig. Jag tror ju knappast att det finns älgtorn i Thiland och än mindre älgar!!
Tyvärr så stötte vi aldrig på dom, för hade vi gjort det så hade jag stegat fram och sagt på knaglig norrländs engelska: Hällo, do jo know what a älgtorn is?? Och det var nog tur att vi inte stötte på dom för förmodligen hade jag skrämt livet ur han/hon.




Det var en av tusen takar och funderingar jag bar på under min vistelse i vår svenska härliga vildmark med glassbilens igenkännade trudilutt som bakgrundsmusik.
Och jag fick i hop en hel del lingon och munnen var blå av blåbär som jag satt och åt på plats. Dom smakar så mycket godare att få äta i skogen än ur en kartong från frysdisken på konsum. De ni!! :)

Frid och harmoni för själen.

Puss!!!