crevil

Var på väg till stugan för att fiska och på väg upp får jag ett telefonsamtal från Annlo som säger: Mikaela har cyklat omkull och det är ordentligt... Det hinner svartna framför ögonen och det hugger till i hjärtat.
Som mamma tänker jag direkt det värsta och tusen bilder hinner fara förbi på 2 sekunder.
Och min lilla tös är 100 mil bort.
 Tårarna bränner bakom ögonen men jag sansar mig och håller lugnet.
Hur allvarligt? Skrapsår, svullnader i ansiktet, handen, sjukhuset hör jag hon säga.  Mitt barn!!!
Jag måste få prata med henne och höra att det är ok...
Ringer hennes pappa och dom är på väg till sjukhuset och han ger henne telefonen.
Jag hör hennes röst och det brister, tårarna rinner och jag försöker verkligen dölja det för henne.
Hon har ont, men hon är tapper. Och hon hör att jag är känslosam.
Då säger hon med ett lätt litet skratt.:Men mamma, det är okej!
Min lilla gumma, det går inte med ord att beskriva dom känslorna som river igenom mig i det ögonblicket.
Och det är nog ganska ok med henne trots allt. Hom berättar att hon har cycklat i en nerförsbacke där det var stenar och sen var det som att hon drömde att hon cyklade på en sten och flög över cykeln. Det hade ju hänt, men det var overkligt berättar hon.
Hon får komma till sjukhuset och bli undersökt, tvättad och omplåstrad.
När jag pratar med henne senare är hon glad och berättar att hon tidigare har vunnit en fisketävling i skolan.
Jag ser henne framför mig med en svullen läpp men ändå ett leende och det gör ont i mammahjärtat att jag inte är där.
Men jag vet ändå att hon har det bra och det är huvudsaken...

Senare får jag en bild på min modiga lilla tjej, nerbäddad i sängen och med ett litet leende på läpparna...